Flygande rumpor och eldregn
– framtidens Göteborg

Vad händer om man ger fem små barn färgpennor, papper och fria händer att skapa sin bild av framtiden? I ett soligt rum fullt av prat, skratt och fantasi växer ett framtida Göteborg fram – med rutschkanor istället för trappor, och hus byggda av kristall och kuddar.

Solen strömmar in genom fönstret och lyser upp uppklistrade blommor och teckningar. Mitt i rummet står ett stort bord, omgivet av fem barn som sitter tätt intill varandra: Matvei, 5 år, Maxim, 4 år, Yuhyun, 4 år, Bryan, 5 år och Alfons, 6 år. På bordet är glasburkar fyllda med färgpennor uppradade– gula i en burk, gröna i en annan, lila, blå, orange – allt noggrant sorterat och redo för stora idéer och små händer. På pappersarken ritar barnen vad de tror framtidens Göteborg har att erbjuda.

Bryan håller stadigt i en svart penna och fyller sitt papper med mörka moln. Under molnen faller eld – små orangea och röda streck som nästan tycks glöda mot det vita arket, sedan utbrister han:

– Det regnar eld!

– Jag ritar en rutschkana, säger Maxim, som sitter mitt emot.

Alfons tittar upp från sitt papper och berättar:
– Jag har målat två hus.

Yuhyun ler brett och kontrar kvickt:
– Jag tre!

Maxim sträcker stolt fram sin teckningar och pekar:
– Jag målade två, kolla här – kristallhus och vanligt hus, säger han, och lutar sig fram över bordet för att få tag i en orange penna.

Alfons visar upp sitt röda lägenhetshus med stora fönster. Han lutar huvudet lite på sned:
– Jag tror att i framtiden kommer husen vara gjorda av kuddar.

Alfons berättar att han brukar åka sparkcykel till skolan. Bryan får skjuts av mamma eller pappa, och Matvei åker ibland båten över älven.
– Det är ganska bra, säger han sedan med ett nöjt leende.

Matvei funderar en stund:
– Jag tror att i framtiden kommer bilarna vara trasiga.

Maxim fnissar för sig själv en stund innan han utbrister:
– Jag tror att man kommer åka rutschkana till förskolan.

Alla barnen håller med och skrattar. Alfons fyller i:
– Jag tror att man kommer åka rutschkana upp istället för trappor, och sen åker man ner jättefort och landar på en kudde. 

Bryan verkar dock inte bekymrad över långa trappor:
– Jag har bara trappor hemma, men jag gillar att gå i trappor.

Vid fruktstunden diskuteras huruvida man kommer kunna flyga eller inte, och vilka husdjur framtiden har att erbjuda. När samtalet glider in på vad som är allra bäst med Göteborg, lyser barnens ögon upp. Det är trampoliner, Liseberg och lekplatser. Alfons berättar med ett busigt leende om sin favoritplats:
– Stinkbombsskogen. Det finns jättemånga stinkbomber.

Sedan viskar han, med handen runt munnen:
– Stinkbomberna är egentligen bara kottar.

Men det finns också drömmar om förbättringar. Några av dessa är fler pooler utanför husen, fler trampoliner – och ännu knasigare hus.
– Jag vill ha ett bananhus, säger Yuhyun och brister ut i skratt.
– Jag vill ha ett rumphus, fyller Maxim i, och båda skrattar så mycket att det nästan gör ont i magen.

På bordet ligger papper och pennor utspridda – täckta av eldregn, rutschkanor, kristallhus och flygande rumpor. Här, bland skratt och färger, tar framtidens Göteborg form i barnens egna, gränslösa fantasi.