Sprayburk i handen, staden som duk
Reporter: Austėja Banytė
Graffitin har gått från att jagas bort från gatorna till att idag erkännas som en del av stadens kulturliv. I takt med att fler väggar öppnats upp har tonen blivit mer positiv, och målare som Cabel kan utforska sitt kreativa uttryck.
Solen står högt på himlen när vi rullar mot Partille. I bussen sitter Cabel och hans vän som denna lördag ska måla tillsammans, När vi passerar tågstationen sträcker de sig för att genom fönstret spana in alla perronger och bropelare som kryllar av tags – de som står bakom tagsen känner de ofta till. Väskorna med sprayburkar vilar på bussätet bredvid medan de visar varandra skisser och planerar färgkombinationer inför dagens projekt.
Cabel, som egentligen heter något annat, är en Göteborgsbaserad graffitimålare som har varit aktiv sedan 2001. Det hela började med klotter och tog fart ordentligt när han började gå på festivaler där kreativiteten började flöda. Där träffades folk för att umgås och spraya tillsammans och med nya lärdomar och kontakter vidgades möjligheterna.
– Det var stort att börja gå på festivaler. Jag ansökte till flera och ibland kom man med, ibland inte. När jag bestämde mig för att börja satsa lite på graffitin så kände jag att jag måste träffa andra målare och folk som arrangerar. Man exponerades för rätt miljö.
Nu gör Cabel allt från tags till muraler och gillar att variera mellan stilar och nyansval.
VAD ÄR VAD?
Mural
Muralmålningar målas direkt på en vägg, oftast i stor skala. De kommer i olika stilar och uttryck ex. avbildningar av människor eller platser, realistiska eller abstrakta.
Graffiti
En konstform där man sprayar eller målar på offentliga ytor. Har utövats länge och har koppling till subkulturer och ungdomskultur. Uttrycks på olika sätt, exempelvis tags eller mer detaljerade målningar. Ger både utrymme för kreativitet och för politiska kommentarer.
Tag
Ett ord eller en bokstavskombination som fungerar som graffitimålarens signatur.
– Det är en blandning av vad man kan och vad man vill lära sig. Man testar sig fram. Jag vet ju att jag klarar av det, frågan är bara hur bra det kommer att bli.
Graffitins väg till en erkänd konstform börjar likt Cabels karriär med klotter. Spraymålningarna tycktes då inte tillhöra någon önskvärd stadsbild och makthavare menade att det snarare handlade om skadegörelse än konst. För att kunna spraya behövde man vara beredd på att springa från blåljus, och om man blev tagen kunde det sluta med böter eller skadestånd.
– I och med nolltoleransen kunde man inte måla snyggt, man behövde måla snabbt, berättar Cabel.
När nolltoleransen mot graffiti kom förvrängdes bilden av utövarna. Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap, har skrivit mycket om graffiti och gatukonst. Han berättar att det under 90-talet skedde ett skifte i attityden mot graffitin, ett negativt sådant. Göteborgs kommun satsade stort på sanering i försök att sudda ut graffitin från staden, men färgerna kom tillbaka snabbare än den försvann och insatsen blev snabbt dyr utan att ge resultat.
– Man började prata om graffiti som ett samhällsproblem från flera olika aktörer samtidigt, framförallt de kommunala, som länkade ihop graffiti med andra sociala problem som drogmissbruk och kriminalitet, säger Jacob.
För att råda bot på vad kommunerna menade var ett växande samhällsproblem tog man till fyra åtgärder. Förbud, ökad sanering, skärpt lagstiftning och spridning av negativa stereotyper var benen som nolltoleransen vingligt balanserade på.
– Det var ingen, inte ens de politiker som själva argumenterade för nolltoleransen, som kunde försvara eller förklara det. Den var lite för absurd i sina konsekvenser, säger Jacob.
Den negativa porträtteringen från makthavarnas håll gav ringar på vattnet och attityden spred sig till den stora allmänheten. Detta skulle senare bita dem i baken. När kommunerna väl var villiga att lägga sina stereotyper åt sidan skulle det dröja tills allmänheten kunde göra detsamma.
– Föreställningarna levde kvar. Det är ju alltid lättare att konstruera och sprida fördomar än vad det är att bryta upp dem, säger Jacob.
Han berättar att det var svårt att öppna upp väggarna och låta utövarna spraya i bostadsområden, då invånare var oroliga att kriminalitet skulle komma på köpet med graffitin.
Uppfattningen om graffiti som konstform har sedan dess ändrats och är överlag positiv nu. Många svenska gator har fyllts med verk där utövarna har haft chans att spraya mer genomtänkt och estetiskt, snarare än i flykt. Cabel berättar att även stämningen i graffiti-communityt har förändrats. Förut rådde spänningar mellan vissa grupperingar, men nu gör de flesta bara sin grej och fokuserar på sitt eget uttryck. Och stadsborna verkar nöjda med resultaten.
– Folk ger beröm och ställer frågor när de går förbi. Och de gillar och kommenterar bilderna på Instagram.
När vi väl är framme under bron letar grabbarna efter dagens canvas. Jakten är svår när inte en enda vägg står tom, vissa pryds av större målningar och andra av tusentals mönster och färger. Tillslut bestämmer de sig för dagens vägg. Innan de börjar spraya tar Cabel bilder på alla väggar för att dokumentera konsten. Han är nämligen ordförande i Göteborgs graffitiförening “Gbg graff”. På hemsidan publiceras bilder på målningar, information om festivaler och ställen att måla på.
– Vi försöker att binda ihop communityt med hemsida och forum där folk kan tjöta. Vi försöker utveckla graffitiscenen, ta hand om den, ge tillbaka lite. Förhoppningsvis får den kommande generationen andra förutsättningar än den tidigare.
Han berättar att både hemsidan och festivaler ger allmänheten en bättre uppfattning om gatukonstnärer.
– Det fanns en bild av att graffitimålare var narkomaner som sprang runt och klottra. När festivalerna kom såg folk att ‘jävlar, det är vuxna människor som har fru och barn som står och målar’.
En klarblå färg rollas på väggen och täcker en gammal tag. På canvasen växer nya konturer fram. Den fräna doften av färg sticker i näsan och ljudet av sprayburkarna döljs stundvis av förbirusande tåg på rälsen ovanför oss. Väggarna här lever; ett konstverk får andas i några veckor, ibland en månad eller två, innan nästa tar över. Det finns nu ett flertal så kallade öppna väggar runt om i Göteborg, väggar där det är fritt fram att måla.
Utövarna får en chans att uttrycka sig och sätta prägel på sin stad, och folket exponeras för andra uttryck än vad de är vana vid.
Cabel
Jacob berättar att de första öppna väggarna ofta placerades på ställen där de passade in, alltså där det redan fanns graffiti, eller på ställen i staden som är kopplade till konst och kultur. “Draken”, utanför Röda sten konsthall, är en skulptur av konstnären Per Agélii år 2004, som blev Göteborgs första lagliga graffitivägg. Under Röda Stens brospann kan man stöta på erfarna graffitimålare, så väl som nybörjare eller nyfikna turister. Platsen har allmänt blivit en av Göteborgs mest levande mötespunkter för kulturellt utbyte, med bland annat konstutställningar, skateboardåkning och graffitimålning.
När dagens sista detaljer är klara och sprayburkarna åter landar i väskan blir ännu ett verk del av Göteborgs egna levande bildbok. Graffitin har djupa rötter och trivs i olika miljöer; i nattens tystnad, stadens buller eller bland skratt och hip-hop musik. Konstformen är under ständig förändring och med hela staden som vittne fortsätter dess resa.