Elsa Larsson: En begravd uteservering i en isolerad stad
Reporter: Elsa Larsson
I Göteborg finns inte längre några inglasade uteserveringar. Vissa hävdar att det är ett litet problem, men det kan också ses som en symbol för misär. För vad ska vi svenskar ta oss till när alternativet lagom inte längre finns på menyn?
Ute eller inne? Vi tittar på varandra, väger det ena alternativet mot det andra. Än är det ju sol, men tänk om regnet lurar i fjärran?
Hmm. Svårt.
Men så ser vi att restaurangen har en inglasad uteservering.
Perfekt!
Där behöver vi inte kompromissa bort solen, men inte heller riskera regndroppar i håret.
Ett mellanmjölks-alternativ för en obeslutsam svensk som bor i en stad där vädret växlar likt pms.
Någon sen höstdag 2024 blev sista gången det var ett alternativ.
För efter det försvann mellanmjölken från menyn.
Det blev sista gången som vi slapp välja mellan ute och inne.
Sista gången valet lagom kunde väljas.
Innan mellanmjölken gick ut i datum, blev sur och odrickbar.
För någon höstdag 2024 förbjöds den inglasade uteserveringen för Göteborgs-gator.
Den begravdes. Grävdes ned och glömdes bort.
Egentligen är det väl inte ett tak, några stolar och bord det handlar om, problemet är djupare än så. Det var ett politiskt beslut som kom helt fel i tiden.
Som blev en symbol för en bakåtsträvande värld.
Ett allt mer slutet samhälle.
Ibland kan jag undra hur andra människor prioriterar. För i en värld där hus rivs av bomber. Luft förgiftas av brandrök. Där hav förorenas av olja. En värld full av problem, hur kan man då välja att riva det som fungerar?
Vi bor i Sverige. Ett land där månaderna med sol är ytterst begränsade. Ett land där inomhus är standard.
Så beslutet att ta bort taken på uteserveringarna tog även bort en tillgång till restaurangplatser. En tillgång till socialt umgänge. En tillgång till att umgås, ha kul och att känna gemenskap i vår stad.
Staden blir mer sluten. Svårare att nå. Människan blir mindre spontan – när allt plötsligt måste planeras.
Som att det inte redan var svårt att gå in på en restaurang och få ett bord en vanlig fredagkväll? Nu kommer det bli en omöjlighet. Det spontana och sådär lustfyllda tillvaron blir ett minne blott. Steg för steg blir vi ett allt mer slutet folk. Vi fastnar i våra grottor. Vi går inte ut. För vem vill sitta utomhus, utan tak, en regnig höstdag i Göteborg? Svar: Ingen.
Jag struntar egentligen i den inglasade uteserveringen. Jag struntar i väggarna av glas och värmeslingorna i taken. Men jag struntar inte i vad den stod för.
Balans, fred och uttrycket lagom.
För om den funnits kvar hade vi kanske inte stått där vi står idag.
Med ösregn som dränker håret och varsitt glas sur mjölk i handen.
En förpestad vit vätska med klumpar och bitter underton.
Som klunk för klunk isolerar oss från varandra.