Knôkat på Göteborgs kyrkogårdar

Döden är något vi ogärna pratar om – ändå är den en viktig del av stadsplaneringen. I Göteborg beräknas de lediga gravplatserna ta slut redan 2035, och framtidens kyrkogårdar måste rymma både fler människor och nya sätt att minnas dem.

– Jag brukar säga att vi är fredsskadade i det här landet. Vi lever som om det inte handlar om när vi dör, utan om vi dör, säger Katarina Evenseth, senior advisor och tidigare begravningschef vid Göteborgs begravningssamfällighet.

På Stampens kyrkogård kan man tro att dödens stillhet råder, särskilt med tanke på den klassiska ”Tänk på döden”-skylten som möter besökarna vid en av entréerna. Men här finns också liv. En koltrast sjunger medan en hare hoppar över gräset. En ung kvinna sitter på en parkbänk och äter mellanmål i solen, medan en liten pojke rider på en mans axlar längs grusgången.

Stämningen är nästan munter, som i vilken park som helst. Kyrkogårdars funktion har förändrats över tid, från stereotypiskt dystra och slutna sorgeplatser till öppna miljöer där människor vistas, lever och minns dem som inte längre själva kan gå där.

– Oavsett tid på dygnet så är det människor här som använder platsen för rekreation, och det tycker jag är otroligt positivt. Vi vill ha in människor som besöker kyrkogårdarna, det är ju inte kyrkogårdsförvaltningens kyrkogårdar, utan allmänhetens, säger Katarina.

Katarina Evenseth började sin karriär som kyrkogårdschef i Ystad 1990, som den andra kvinnan i Sverige att inneha posten. År 2008 fick Katarina i uppdrag att utreda framtiden för Göteborgs kyrkogårdsförvaltning, vilket resulterade i ett förslag om ny organisationsstruktur. Hon sjösatte sedan den nya organisationen och blev begravningschef i Göteborg, en roll hon hade fram till för ett år sedan.

Idag har Katarina tagit ett steg tillbaka och arbetar som senior advisor på Göteborgs begravningssamfällighet. I sin roll har hon ett brett strategiskt ansvar med fokus på långsiktig planering, beredskapsfrågor och begravningsmark. Hon fungerar som en biträdande förvaltningschef, där hon stöttar den nuvarande chefen Erik Gedeck i frågor som kräver särskild sakkunskap inom kyrkogårdsverksamheten.

– Vi kompletterar varandra bra eftersom Erik egentligen inte har bakgrund inom kyrkogårdsverksamhet, men är en erfaren samhällsplanerare, berättar Katarina.

Gravplatsbrist och anpassning till mångkulturella behov

I Göteborg kremeras cirka 80 procent av de som ska gravsättas. Samtidigt finns det många som av religiösa, kulturella eller traditionella skäl föredrar jordbegravning, alltså att kistan med den avlidne gravsätts i jorden för att förmultna. Att gravsätta en kista, istället för till exempel att gräva ner en urna med aska i en minneslund, kräver mer markyta. Detta är en av orsakerna till den gravplatsbrist som staden har upplevt under flera år. 

Prognosen är just nu att det finns tillräckligt med gravplatser fram till 2035, förutsatt att ingen större katastrof inträffar.

– Skulle det ändå bli akut finns möjligheter att omvandla annan kommunal mark till begravningsmark, till exempel mark som idag är reserverad för andra ändamål, som planerade köpcentrum eller bostadsbebyggelse, berättar Katarina.

Samtidigt växer stadens befolkning snabbt, och ungefär en tredjedel av invånarna är utrikesfödda. Många praktiserande muslimer önskar snabb gravsättning och att gravarna ska vara inriktade mot Mecka, vilket kräver anpassade gravplatser.

– I Tuve bygger vi nu ut med gravar riktade mot Mecka, vilket inte har varit helt okomplicerat med tanke på bygden där ute. Men vi har haft flera bra möten med de kringboende. Det var dock många kritiska frågor i början, som: ”Varför ska ni bygga muslimska gravar?” Men marken vi har ägs av alla göteborgare, och alla har samma rätt till den, säger Katarina.

Kistbegravningar utgör ungefär 20 procent av alla gravsättningar i Göteborg, medan det vanligaste är att först kremeras och sedan gravsättas i minneslundar, som är helt anonyma. En gravform som ökat i popularitet under senare år är askgravlundar, där de anhöriga till skillnad från en minneslund kan ha en plakett med den avlidnes namn, och även vara med vid gravsättningen av urnan.

Den “svenska” synen på döden

Katarina Evenseth menar att det största hindret för att skapa nya begravningsplatser i Göteborg är att vi i Sverige inte pratar nog om död och begravning.

– I Göteborg finns det 36 begravningsplatser. Säger jag det till en stadsplanerare, så säger personen naturligtvis: ”Där har du ju begravningsmark.” Men det är inte nog för att möta framtida behov.

Hon fortsätter:

– ”Jo, men det är väl bara att återanvända gravarna?” Ja, det kan vi göra, men vi kan aldrig någonsin återanvända samma läge som vi har gravsatt tidigare. Då måste vi få fram ny mark. Och hur länge ska en begravningsplats egentligen få finnas kvar? Enligt dagens lagstiftning ska den finnas i evig tid. Då tittar stadsplanerarna på mig som om jag inte vore klok och säger: ”Men snälla du, det går ju inte. Vi har ju ingenting annat i Göteborg som ska vara kvar för all framtid.”

Enligt Katarina är det kanske därför dags att se över lagstiftningen och fråga sig om den fortfarande håller. Just nu pågår också ett omfattande arbete med att gå igenom befintliga gravar och se vilka som saknar levande gravrättsinnehavare, för att kunna erbjuda nya familjer gravrätter där. 

”Vi pratar inte död och begravning i det här landet.”

I Sverige, där vi har haft förmånen att leva i fred under många år, saknar vi ofta de kollektiva minnen som finns i andra länder. I andra länder kan släktingar ha varit med om krig eller ockupation, vilket påverkar synen på död och sorg. Enligt Katarina gör detta att vi i Sverige tenderar att hantera dessa frågor på ett mer individuellt sätt, eftersom vi inte har samma gemensamma historiska erfarenheter att relatera till.

I Sverige, där vi har haft förmånen att leva i fred under många år, saknar vi de kollektiva minnen som finns i andra länder, där människor ofta har upplevt krig eller ockupation. Enligt Katarina påverkar detta synen på död och sorg mycket. I Sverige hanterar vi dessa frågor på ett mer individuellt sätt, eftersom vi inte har samma gemensamma historiska erfarenheter att relatera till.

– Vi pratar inte död och begravning i det här landet. Och jämför jag lite grann med andra kulturer och religioner så är de ju mycket närmare alltså det här med livet och döden och så än vad vi är. Många har kanske flytt från oroshärdar, och döden är liksom en del av livet på ett annat sätt. Jag brukar säga ibland att i det här landet är vi fredsskadade. Vi lever som om det inte handlar om när vi dör, utan om vi dör, menar Katarina.

Hur kommer framtidens kyrkogårdar att se ut?

Just nu byggs en ny, stor kyrkogård på Hisingen, nära Fridhems kyrkogård i Backa, vilket är ett viktigt steg i att hantera gravplatsbristen. 

Om vi blickar framåt tror Katarina att framtidens kyrkogårdar inte kommer att präglas av raka rader med gravstenar, där den ena är högre och mer utsmyckad än den andra.

– Jag tror snarare att man vill ha det ganska oansenligt, gärna i ett skogsområde. Jag tror också att önskemålen om att gravsätta på andra platser än på kyrkogårdar kommer att bli allt vanligare, kanske i havet eller på landstället. Och att inte ha en specifik plats. Sen har vi också minnessidorna på sociala medier och “digitala begravningsplatser”, som blir allt vanligare och diskuteras mycket inom branschen, säger Katarina.

I takt med att människor flyttar och bor på olika platser, och inte alltid på samma plats som familjegravarna, tror Katarina att önskemålen om att uttrycka sorg och hyllning på alternativa sätt kommer att öka. Många kanske har släktingar gravsatta i andra länder, vilket gör att de inte kan besöka graven i Göteborg. För att möta detta behov diskuteras nu idén om en minnespark i anslutning till Stampens kyrkogård, där alla kan gå för att sörja, oavsett var urnan eller kistan är gravsatt.

– Jag blev också otroligt inspirerad en gång när jag besökte San Diego och såg en strandpromenad där man lagt en gång av tegel. På varje tegelsten stod ett namn, ungefär som i en askgravlund. De kallade de naturligtvis för “Memory Lane”, och jag tyckte att det var tilltalande. Alltså att bygga in en funktion i ett stråk som människor passerar varje dag, berättar Katarina.

Till sist vill Katarina skicka med en uppmaning till göteborgarna: att vara tydliga och skriva ner sina önskemål om vad som ska hända efter döden. Hon rekommenderar att lägga dessa önskemål bland alla bankpapper och andra viktiga dokument för att undvika att anhöriga eventuellt blir oense.