Lär känna din göteborgska busskur – och mannen bakom den
Reporter: Elsa Larsson
Olle Anderson är en av Göteborgs mest erfarna inredningsarkitekter. Med en lång karriär bakom sig har han skapat en mängd föremål som du som göteborgare säkert har stött på. En av dem sticker ut lite extra – han är nämligen arkitekten bakom stans alla busskurer.
På samma sätt som varje människa är unik, är också varje yrkesliv det. Hemma hos arkitekten Olle Anderson är det tydligare än på någon annan plats. För den designintresserade är villan i Örgryte en guldgruva, fylld av unika designföremål – många skapade av honom själv.
– Denna skålen har jag gjort nere i Småland, säger han och lyfter upp det graverade svart-vita föremålet.
Bara i en av husets fönsterbrädor står sex stycken unika glasföremål. Och formgivning av materialet glas representerar endast en liten del av hans yrkesliv.
– Det blå skåpet bakom dig har jag också formgivit, säger han och pekar på verket som sticker ut med sina detaljer i bladguld.
En passion för inredning – och samhället
Olle, som är uppväxt i småländska Gislaved, tog sitt pick och pack och flyttade till Göteborg redan i gymnasieåldern. Därefter följde studier till byggnadsingenjör. Det var genom det han så småningom fick upp ögonen för inredning och detaljer. Det blev starten på en lyckad resa, där det ena ledde till det andra som slutligen gav honom möjlighet att starta upp en inredningsavdelning på en av Sveriges största arkitektkontor, White Arkitekter.
Trots att design, skapande och konst alltid varit några av Olles största intressen, så har det funnits fler dimensioner i hans yrkesliv. Tidigt blev yrket ett sätt för honom att vara kreativ samtidigt som han bidrog till en positiv samhällsutveckling. Exakt varför det blev så vet han inte, det kom snarare naturligt.
– Jag tror att det är ett familje-DNA. Jag har en lillebror som har ägnat hela sitt liv åt politik och min syster jobbade på kommunen med jämställdhetsfrågor. Jag är konstnär i grunden, men jag har jobbat med väldigt mycket olika saker och det här har varit en viktig del av det.
Tidigt förstod han att samhället var handikappat – problemet låg inte hos de med funktionsvariationer, utan i omgivningens brist på anpassning. Därför ägnade han flera år åt att skapa design med syfte att jämna ut förhållandena. Han skrev bland annat en bok om hur synskadade barn upplever ett rum, och skapade flertalet möbler med särskild anpassning efter olika behov, flera av dem produceras fortfarande.
Trots att Olle har hunnit med mycket under sin karriär – så sticker ett arbete ut från mängden. För även om hans möbler och designföremål används av många, så finns det ett som toppar listan med råge.
5 Snabba med Olle:
Ålder: 86
Namn: Olle Anderson
Familj: Frun Ulla, barn och barnbarn
Bor: Funkishus i utkanten av centrala Göteborg
Gör: Pensionerad inredningsarkitekt och professor
Olle är nämligen arkitekten bakom Göteborgs alla buss– och spårvagnskurer. Eller som han själv kallar dem: väderskydd. Och hur det kommer sig, det är en historia i sig.
Historien om väderskydden
Allt började under 90-talet när företaget JCdecaux hörde av sig till Göteborgs stad med ett erbjudande. Deras önskan var att de skulle få möjlighet att placera ut ett femhundratal nya väderskydd i stan. Allt utan kostnad för kommunen, företagets filosofi och affärsidé var istället att låta investeringen finansieras av reklam.
Det var ett erbjudande som kommunen snabbt nappade på. Och enligt Olle var det på tiden att de dåvarande väderskydden, från 60-talet, fick ett lyft. Olle berättar att en av de mest drivande i projektet var den dåvarande stadsarkitekten Gunnar Jansson.
– Det fanns väderskydd, där filosofin var att “här ska tamejfan inte kunna sabotera.” Därför var de i betong, armerat glas och plast. Men genom att vara så brutal, så skapade man ju brutala människor också. För det var ju roligt att komma in där och sabotera.
Kanske är dålig design mer inbjudande att förstöra? Det var i alla fall Olles tanke. Göteborg ville inte heller ha standardmodellen som erbjöds, man ville ha något unikt. Och så blev det.
Olle som vid tidpunkten var välkänd i arkitektbranschen blev tillfrågad att rita förslag till de nya väderskydden. En möjlighet han tog på stort allvar.
– Detta var under julhelgen och jag är en energisk smålänning, så att jag skissade med en gång. Jag gjorde en modell i den här storleken, säger han och måttar ett par decimeter med sina fingrar.
Arbetet med att bygga en minimodell var ett medvetet drag från Olles sida. Inte bara är en modell enklare att förstå än en ritning – de är dessutom uppskattade av de allra flesta. Och visst gav hans flitighet resultat – för under tiden som andra tog julledigt, såg han till att lämna in sitt arbete i tid.
Ett, tu, tre så drog arbetet igång – nu skulle Olles modell förvandlas till 520 busskurer i verklig storlek. Första steget blev att bygga en modell i verklig storlek. På arkitektkontorets innergård ägde det, nu, storskaliga arbetet rum. När det stod klart att modellen höll var det dags att se hur det skulle funka utanför innergården. En uppgift som löstes på ett minst sagt kreativt sätt.
– Gunnar hade en bil, så vi surrade fast modellen på taket och så åkte vi runt i stan och dubbel-fotograferade modellen mot olika bakgrunder.
I mångt och mycket ser dagens busskurer ut som den miniatyr Olle byggde ihop under julhelgen. I år har de skyddat göteborgarna från regn, snö och andra former av nederbörd i trettio år.
En hyllning till Göteborg
Redan från början var tanken att de nya busskurerna skulle vara präglade av deras hemstad: Göteborg. Men hur får man egentligen ett litet bås att reflektera en stad? Det blev en nöt att knäcka.
– Men vad är då Göteborgskt? Jo, Göteborg är ingen elegant stad, som man kan säga att städer som Paris eller Stockholm är. Göteborg är en arbetarstad. Göteborg är en industristad, en varvsstad.
”Göteborg är en stad med lite skit under naglarna.”
På detaljnivå reflekteras västkuststaden i hans design. Balkarna som bär upp taket är ett klassiskt formelement. Detsamma gäller pelarna, som avslutas med sina kapitäl, som balkarna är förankrade på.
Färgen på balkarna är samma grå-blå kulör som den gamla hisingsbron. Och den lilla distansringen mellan kapitälen och balkarna är roströd som en symbol för den arbetarstad som Göteborg är. Och taken, de är böjda likt taken på gamla spårvagnar och tågkupeér.
Dagens design är betydligt nättare än dess föregångare. Genom att skapa något vackert var Olles förhoppning att sabotaget skulle avta. Trots att glasen är svåra att sabotera, så förekommer fortfarande förstörelse.
– Sabotage finns fortfarande. Men man kan gå en annan väg och göra det vackert, så att göteborgarna blir stolta.
Om, eller när, en ruta krossas, finns det fiffiga lösningar som Olle haft med i beräkningarna. Måtten på glaspartierna är identisk på kurerna runt om i stan – för att lagningsarbetet ska förenklas. En vänstersida har ett mått, en högersida ett annat och samma sak för bakstycket. Dessutom specialutbildas personal till lagningsarbetet som snabbt ersätter varje krossad ruta, så att stan förblir fin och trevlig.
Krossbara – men hållbara
Med tiden har kurerna, som från början var menade att spegla Göteborg, själva blivit en symbol för staden. Kanske var det just detta som den gamla arbetarstaden Göteborg behövde?
Till en början var det många som hade åsikter om att väderskydden skulle fungera som reklambärare. Men Olle har inte sett det som ett problem, han har snarare sett det som en möjlighet att få in mer färg och konst på gatorna. Att reklamen ofta är skapad av duktiga grafiska formgivare tycker han gör den än mer intressant att titta på. I hans ögon skapar det ett slags färgrikt band som löper längs alla delar av stan.
Trots att det fanns viss skepticism till en början, så verkar göteborgarna ha ändrat åsikt så fort deras hållplatser pryddes av de nya väderskydden.
– Redan tidigt så var det en underbar insändare i GP. Det var en dam som skrev att hon hade gått ut en ruggig måndag morgon och skulle ta vagnen. Så stod hon där och väntade, då hon fick se den lilla röda detaljen ovanför pelaren. Hon skrev att hon blev såg glad och att “det gjorde min dag att någon hade tänkt på oss göteborgare och att vi i ruskväder skulle få se ett litet smycke”, berättar Olle med ett leende.
De väderskydd som idag pryder stadens hållplatser är samma som sattes dit för över trettio år sedan. Och med mindre reparationer och underhåll tros de hålla i minst femton år till – om de ges möjligheten. För framtiden för våra göteborgska busskurer är hotad, avtalet med det franska företaget löper ut och kommunen planerar ett eventuellt byte. Något den forne inredningsarkitekten har svårt att förstå. Och enligt honom tycks ingen veta vad planen är.
– Det är gôr konstigt om jag får säga som Göteborgarna, för det handlar om så många miljoner, för att ta ned dem och bygga upp något nytt. Det skulle innebära ett enormt resursslöseri.
Men det eventuella bytet verkar också ha väckt engagemang runt om i stan. För när det som så länge varit självklart kan vara påväg bort – då verkar göteborgarna vakna till liv.
– Nu när man känner till att de är i farozonen så är det hur mycket folk som ringer mig som helst.
Idag är Olle 86 år och har lagt arkitekturen på hyllan. Minnet av karriären gör sig hela tiden påmint. Inte minst då han själv är en återkommande resenär i kollektivtrafiken som ständigt får användning av sina väderskydd. Trots att han har hunnit med många åkturer i sina dagar så är det en hållplats han håller extra kärt; Domkyrkan. Det var nämligen där han såg det allra första väderskyddet monteras och det blev en upplevelse som fastnade i minnet. Och kanske är det känslan, snarare än platsen, som gett hållplatsen vid Domkyrkan en särskild plats i hans hjärta.
– Men det är nog mer därinne, än där uppe, säger han och pekar först på sitt bröst följt av sitt huvud.