Ett Göteborg för alla, eller?

I ett decennium har Erik Dahlström varit en drivande kraft i Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben. Där lyfter han tillsammans med andra medlemmar frågor om tillgänglighet och inkludering i Göteborg.

– Vi har kommit långt i utvecklingen men det är förvånansvärt att vi inte har kommit längre. Vi har inte ens ett samhälle som fungerar för alla.

Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben är en organisation som arbetar för att barn, ungdomar och unga vuxna med rörelsehinder ska få bättre livsvillkor. De vill visa att det är möjligt att utbilda sig, arbeta eller ha en meningsfull sysselsättning. Eriks engagemang för funktionsrörelsen går inte att ta miste på. Han är idag ordförande för organisationen, ett uppdrag som innebär att leda möten, se till att verksamheten går framåt och att folk får gjort det de ska. 

– Eftersom jag har suttit i rullstol hela livet så har jag ju inget annat att jämföra med. Men när jag var barn så var det ju andra som fick ta ansvar för saker, nu får man ta ansvar för det själv. 

Erik berättar att det finns vissa aspekter som han hade önskat fungerade enklare, till exempel hemtjänst och personlig service. Han förklarar också att färdtjänsten inte alltid håller tiden eller att den åker omvägar, sådana oförutsedda händelser som bidrar till stressade situationer. Att färdtjänsten ska fungera är viktigt eftersom kollektivtrafiken, som består av en kollision av på- och avstigande, blir ett betydligt svårare alternativ. 

– Sen ska ju ramper och grejer också funka, om det ens finns någon. Och de gamla vagnarna har bara trappor, så kommer den får man vänta in en annan som funkar. Det kan ju påverka hela ens dag. 

Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben har sedan ett antal år kollat tillgänglighet på olika platser. Det kan exempelvis handla om att de besöker en restaurang för att inspektera hur tillgänglighetsanpassad den faktiskt är. Svaret blir dessvärre allt för ofta negativt. Flera av ställena visar sig inte alls vara anpassade för personer som använder rullstol. Andra gånger har de märkt att det finns ett tillgänglighetstänk men att det inte riktigt når ända fram. Det kan handla om att det finns en ramp, men att den endast läggs ut vid behov.

– Det är ju inte alltid så att man har en assistent med sig som kan hjälpa till. Då behöver man ringa in till stället och säga att man är utanför och behöver hjälp, eller så får man skrika in genom dörren. 

Att ta sig in genom dörren till en restaurang är för många ingenting de lägger en extra tanke på, det är ju bara att gå in. Men för personer som använder rullstol kan den korta vägen in bli betydligt mer komplicerad och utdragen. Det kan handla om att bli hänvisad till en bakdörr eller genom köket bland personal och serveringsvagnar. Att inte kunna ta sig in genom samma dörr som de andra gästerna ger signaler om att inte vara en del av gemenskapen. 

– Jag hade önskat att fler fick testa på att sitta i rullstol ett dygn eller så, främst politiker kanske. Då märker de hur det är att behöva be om hjälp med grundläggande grejer eller tvingas ta en annan väg för att det är otillgängligt. 

Att växa upp och lösgöra sig från sina föräldrar, börja arbeta och skaffa bostad ses som en naturlig del av livet för många av oss. Men att hitta en bostad som går att leva i är långt ifrån enkelt för personer med funktionsvariationer. Lägenheterna som finns är ofta så dyra att flera inte har råd, att bo tillgänglighetsanpassat blir alltså en fråga om lyx. Att inkluderingen är långt ifrån idealisk märks också på arbetsmarknaden. Erik tror att många arbetsgivare drar sig för att anställa personer med funktionsvariationer på grund av en rädsla att det kan tillföra olika problem. Han berättar att han vid flertalet tillfällen har upplevt att han inte ens fått chansen att presentera sig själv. Detta bidrar till ännu mer utanförskap och en känsla som för många är svårt att sätta ord på.

– Alltså, jag vet inte, det får ju en att kännas som att jag inte ens… Ja, det känns ju som att jag inte ens får chansen. Att jag inte kan någonting, men jag kan ju massa saker. 

”Om jag får drömma fritt så hade jag velat ha ett Göteborg som är öppet för alla.”

På Göteborg Stads hemsida står det att “Visionen för Göteborg är en inkluderande stad där alla göteborgare ska ha samma möjligheter att delta i samhällslivet”. Men när vardagssysslor som att gå på spårvagnen, komma in genom entrén eller bara ta sig fram över kullersten blir ett hinder är det svårt att se denna vision. För den som använder rullstol kan varje detalj i staden bli en potentiell utmaning. Att göra sådant som de flesta människor tar för givet kräver istället betydligt mer planering och energi. 

– Om jag får drömma fritt så hade jag velat ha ett Göteborg som är öppet för alla. Det finns ju massor av punkter om ett tillgängligt och inkluderande Göteborg, så ifall de faktiskt följs hade det ju varit underbart, säger Erik.