Tornet, hustrun och de hundratals männen

Precis intill Sjöfartsmuseet högst uppe på ett torn står en av stadens mest unika statyer: Sjömanshustrun. Med sin placering och unika utformning är hon svår att missa. Men vet du vem hon är?

– Folk vet oftast nästan ingenting om tornet, säger sjöfartsmuseets intendent Karl Hellervik.

Det är en kall och blåsig onsdag i Majorna och vinden påminner om havets närhet. Med vana händer låser Karl Hellervik upp porten till det 49 meter höga tornet. Han arbetar som intendent på sjöfartsmuseet och känner tornet bättre än de flesta.

– Tornet är lite tjockare på mitten än vad det är längst ner och längst upp. Det är ett klassiskt knep för att det inte ska se spinkigt ut. För om ett torn är helt rakt kommer ögat luras att det är smalare på mitten, säger han.

Inuti den cylinderformade kroppen finns både trappa och hiss för den som vill skåda utsikten. Hissen är däremot inte att räkna med, dels går den inte hela vägen upp, dessutom är den ofta ur funktion. Så för den som vill nå toppen är de 194 branta trappstegen att föredra. Och visst bjuder det på flås.

– Jag brukar försöka skynda mig upp, så att jag hinner fånga andan innan besökarna kommer upp, förklarar Karl samtidigt som han vant trampar sig uppför tornets branta trapp.

Idag är det sjöfartsmuseet som har nyckel till tornet, men så har det inte alltid varit. En period var det fritt fram för turister att själva gå upp i tornet och se på utsikten – utan guide. Men idag är det alltså andra puckar, nu är det begränsat till mindre grupper i sällskap av guide. Sommaren är högsäsong, då öppnas porten flera gånger i veckan .

– Det är en väldigt speciell plats att visa. Men det måste ske under kontrollerade former, för det är en potentiellt farlig plats. Den största faran är att människor sticker ut sina mobiltelefoner när de ska fotografera, berättar Karl. 

Efter att ha trampat uppför massvis av steg i den spiralformade stentrappan, väntar en nästan lodrät trappa i metall. Men med andan i halsen, belönas man slutligen av en fantastisk vy över vackra Göteborg. 

Redan när tornet stod färdigt år 1934, så var planen att det skulle nyttjats som offentlig attraktion. Och emaljen på tornets topp vittnar om det långa liv som byggnaden har haft. Där finns spår av kärlekspar från flera årtionden, som för tankarna till det förflutna. Och att besöka tornet verkar vara en alldeles unik upplevelse. 

– Det är många som berättar att de var i tornet när de var barn och att de nu vill upp en sista gång innan de dör. Så ibland är det jättegamla personer som går upp.

För den som återvänder till tornets topp för första gången på flera decennier, väntar en helt ny vy. Karl har med sig ett fotografi av utsikten som mötte besökarna under tornets förstå år, och det är slående hur mycket som förändrats.

– Här är en gammal bild av området här nedanför. Nästan allting är omgjort, men på något konstigt vis känner man ändå igen sig, säger Karl och pekar ut mot hamnen.  

Ett försenat bygge 

I sann Göteborgsanda blev tornet aldrig färdigt i tid, för när kungen skulle inviga tornet 1933 så fanns inte Sjömanshustrun på plats. Hon var färdig först året därpå. 

Sjöfartstornet restes som en hyllning till omkomna sjömän under första världskriget. Men alla fick inte vara med; den omkomna skulle ha varit vara yrkesaktiv, svensk och färdats på ett svenskt skepp. Både utlänningar, turister och svenskar på utländska skepp uteslöts. Enligt Karl var det något som låg i tiden.

– Man levde i en sådan tid där det gällde att visa upp det svenska.

Att tornet hamnade i Göteborg var troligen av naturliga skäl. Inte bara var Göteborg en stor sjöfartsstad, många sjömän var också göteborgare. Kommunen bidrog med marken som tornet byggdes på, men de finansierade inte bygget – det betalades med hjälp av en nationell insamling. 

– Den rikstäckande insamlingen bestod av mängder av bidrag. En del var stora som varvsägare men en del var också väldigt små, som vanliga människor som bidrog med en liten slant.

När tornet restes skrevs namnen in på sockeln. De kategoriseras efter vilken båt de tillhört och namnen blev många – 690 stycken. För den som är observant går det att urskilja ett antal förnamn bland alla efternamn. Samtliga är kvinnliga. För även om sjöfarten var ett mansdominerat yrke så fanns det kvinnor ombord på skeppen. Man såg däremot till att särskilja dem från männen genom att skriva ut deras förnamn och placera dem längst ned på listan. Det rådde ingen tvekan om att de sågs som lägre i rang än männen.

– De placerades nog längst ned som en symbol för att visa att de var lägst i rang. Och att skriva ut deras förnamn gjorde det hela än mer tydligt, förklarar Karl.

Mer än en kvinna

Att det blev just en kvinna var troligen en symbol som låg i tiden. Men hustrun är mer än bara en kvinna.

– Konstnären Ivar Jonsson tänkte att hon skulle vara en symbol för dem som var kvar där hemma. De som väntade på sjömännen, eller fiskarna eller vilka det nu var som inte kom tillbaka. Det behöver inte vara en hustru, det kan vara någon helt annan, en familjemedlem eller en fästmö. Det behöver inte ens vara en kvinna, hon är en symbol, berättar Karl.

Utöver att vara en symbol för det som varit, har Sjömanshustrun även har fungerat som en påminnelse för sjömän som senare begett sig ut till havs. En påminnelse att inte glömma bort de anhöriga som väntar hemma. 

Att hon är placerad på en höjd kräver en särskild design och för att hennes ansikte ska gå att se på avstånd måste hennes drag måste vara grova. Men det är inte bara hennes skarpa linjer som utmärker henne, hon är dessutom unik i förhållande till andra statyer.  

– Det var väldigt ofta nakna kvinnor, gärna tonåringar. Men det är inte hon, så hon är en väldigt ovanlig skulptur för sin tid. En påklädd vuxen kvinna med grova skor. Det här är extremt ovanligt, vi känner inte till någon motsvarighet i landet.

Ingen Hisingsbo

– Folk har undrat varför i all världen är hon vänd åt fel håll? Hon är ju vänd mot Hisingen, men hennes man var ju inte Hisingsbo. Varför är hon inte vänd mot havet? 

Ursprungligen var det också konstnärens plan. Men arkitekten tyckte att man skulle kunna se hennes profil både från stan och från havet och han fick bestämma. Det beslutet ledde dock till att hon nu är svår att se från flera andra platser i stan. Och för den som vill få ett ordentligt fotografi av hennes ansikte är drönare att föredra.

– Ser man henne framifrån från Hisingen ser man inte alls vad det föreställer, och bakifrån från Majorna ser man inte heller riktigt, säger Karl.

Men kanske kunde arkitekten spå framtiden? För i dagens Göteborg syns hon tydligare än någonsin. 

– Tio-tusentals bilister ser henne i profil varje dag när de kommer upp från Götatunneln. Det är en perfekt placering. Man ser henne precis, riktigt bra som det är tänkt därifrån. Fast jag tror nog inte att Jonsson föreställde sig att det skulle komma en Götatunnel.

En del av historien förblir ett mysterium

Trots att pedagogerna på Sjöfartsmuseet har spenderat mycket tid på att forska i tornets förflutna, så förblir vissa saker ett mysterium. Och än idag händer det att de nås av ny information.

– Någon gång vartannat år är det någon som hör av sig och säger “jag vet vem hon är.” Vi säger alltid “jätteintressant”, “vi sparar berättelsen”, men när vi frågar om det finns belägg för historien så är det sällan vi får svar, säger Karl.

Sjöfartstornet har en lång historia bakom sig och förhoppningsvis en lika lång framtid att vänta. 

– Så länge man underhåller det kommer det att stå kvar.