3:ans spårvagn genom ljuva livet

Lyssna här för känsla!

30 stopp, 45 minuter och en spårvagn, 3:an. Spårvagnen, platsen i ständig rörelse som saknar tystnad, lika pålitlig som vädret och nästan lika oförutsägbar. Från att vara en del av innerstadens nerv, till att plötsligt stå vid dess kant, möter vi ett Göteborg som är både känt och okänt på samma gång.

3:ans spårvagn rullar från det stilla Kålltorp, via de pulserande stadsdelarna, och vidare mot Marklandsgatan – ett Mecka för stadens resenärer. Göteborgs spårvagnstrassel är för det otränade ögat ett kaos, men som invånare vet man att det i faktum är ett organiserat kaos. Under morgonkvisten står göteborgarna som packade sardiner inuti det som kännetecknar staden allra bäst, spårvagnarna. Tiden på spåret spenderas för många isolerade från omvärlden, med hörlurar på högsta volym och ögonen fastklistrade på mobilen. Vad missar de resenärer som kliver på i Kålltorp och stiger av vid Marklandsgatan när deras fokus ligger på att avspärra miljön runtomkring?

Början i det bekanta

Trean rullar in från vändslingan vid Virginsgatan. Kålltorp är porten till livet i staden, här har man allt som förväntas av en stad, utom trängseln. Som taget ur en illustration av Ilon Wikland är färggranna trähus placerade längs med rälsen. Vagnen rullar fram genom gator där alla verkar känna varandra. Här går stadens puls i ett lite långsammare tempo.

Resenärer stannar sällan hela åkturen, för varje stopp kliver allt fler av. Om det inte vore för de nya passagerarna hade vagnen varit så gott som tom nu.

Stadens vanligtvis molniga himmel har ersatts mot en nyans av ljusblått. Vårsolen sträcker sig genom vagnens fönster och vilar fridfullt på de inristade årtalen på Östra Kyrkogårdens massiva gravmonumenten. Här vid Redbergsplatsen flockas människor i väntan på transport till dagens slit. För över hundra år sedan var denna knutpunkt en egen ändhållplats för spårvagnarna, men idag vågar sig spårvagnarna längre österut.

Safari

Vagnen skramlar iväg, som den alltid gör, ner mot Olskrokstorget och över bron till Svingeln. Till höger skymtar Skansen Lejonet. Västra Götaland må inte ha det klimat som världens näst största kattdjur gör sig hemmastadd i, men mycket riktigt står den ståtliga lejonhanen och blickar ut över staden. På sin höjd ovanför bangården har han i över trehundra år stått och vaktat mot fiender som aldrig kom, idag blickar han istället ut över räls och bilväg.

Spårvagnen plingar till och lämnar rovdjur bakom sig, för att fortsätta mot stadens mittpunkt. Med blicken till vänster kan passagerare släppa en lättad suck över att Allsvenskans matcher sker under kvällstid, för här intill Ullevi vill man inte befinna sig under matchstart. Den vanligtvis 45-minuters långa färden skulle kunna förlängas något extremt om fanatiska fotbollsfans var med i ekvationen. I ett virrvarr av spårvagnar saktar vagnen in och släpper av alla pendlare som med raska steg rör sig mot centralstationens ingång. Rösterna från de regionala tågens plattformar kan nästan höras inifrån spårvagnen.

In i dimman

Hjulen går mot Brunnsparken där grönskan har kikat fram, vidare mot stadens Eldorado för nattugglorna. Konduktören blickar fram mot Götaplatsen och svänger sedan av vid Valand. Tystnaden brukar vara oåtkomlig här, men innan skymningen går det inte att ana att detta är platsen där promillen aldrig ligger under 1.0. Om väggar kunde tala skulle Valands väggar sluddra.

Tre stationer rakt fram på Vasagatan, det som ibland beskrivs som Göteborgs ryggrad, här bor man inte om man inte har vunnit på lotteriet. Stadsdelens byggnader är preserverade sedan drygt hundra år tillbaka, det tidigare ruffiga området är nu en av stadens mest pampiga stadsdelar. Om man drömmer om att hitta en lägenhet här så är man en sann drömmare. Ett fåtal sekunder hinner gå innan spårvagnen stannar igen, här kör trean i intervaller. Kanske är det för att invånarna i stadsdelen ska slippa slita ut sina dyra märkesskor, eller så är det för att spårvagnsåkarna ska hinna ta in de magnifika sekelskifteshusen som sträcker sig mot himlen.

I gångfart tar sig vagnen fram mot Järntorget, centrum för arbetarrörelsen. I slutet av 1800-talet oroades man över torgets nattliv och den konservativa tidningen Morgonposten klagade;

“Minst till sin fördel ter sig Järntorget om lördagsaftnarne och söndagarne då här samlas gerna väl frispråkiga sällskap, på väg till eller från mer eller mindre alkoholhaltiga nöjen.”

I detta magasin har vi värderat hur Göteborg är i ständig förändring men vissa saker kommer förevigt vara detsamma. Än idag samlas väl frispråkiga sällskap vid Järntorget, på väg till eller från mer eller mindre alkoholhaltiga nöjen. Hållplatsen leder till Andra Långgatan, där ölen säljs litervis.

Mot idyllen

Att kliva på spårvagnen vid Järntorget är något för en riktig adrenalinjunkie, här möts fem olika spårvagnslinjer, bussar, bilar och frenetiska cyklister. Risken för en krock känns större här än någon annanstans. Mot alla odds går det lika bra med trean varenda gång, ytterligare ett bevis på att kaoset är organiserat. Framåt marsch (eller framåt mast) rullar vagnen på mot Masthuggstorget. Här tilldelas två versioner av Göteborg, åt höger ett Göteborg i ständig renovering med kranar och grävskopor, och åt vänster ett Göteborg med fotgängare som tvingats gå över gatan på grund av renoveringen till höger.

Trean träder in i Majorna. Ett attraktivt område för de som är välbärgade men vill låtsas som om de fortfarande tillhör arbetarklassen. Här täcks kvadratmeterna av landshövdingehus, barnfamiljer och 25-åriga män med mustasch och loafers. Ingen skriker så högt som Majornas invånare, bor man här så är det en självklarhet att förmedla det via alla tänkbara medier, allra helst genom att skriva ut stadsdelen i sin Tinder bio eller gadda in Majorna i stora bokstäver på överarmen.

Likt som i Vasa vill spårvagnen stanna i Majorna så länge som möjligt, därav hållplatsernas närhet till varandra, till skillnad från en tur ut till östra Göteborg, där vagnen ser till att stanna så få gånger som möjligt. Likt en snigel tar sig vagnen fram genom stadsdelen, att klaga på detta vore smaklöst då utsikten värvar en till en önskan om att bo här. Lika högt som Majornaborna skriker – skriker vi utomstående inombords över att vi inte kan kalla denna stadsdel för hem, men det sker självfallet i smyg och är ingenting någon någonsin vill erkänna.

Trekvart senare

Slutstation. Fågelvägen 6,59 kilometer på 45 minuter. Här vid Marklandsgatan står det systematiskt utspridda klungor i väntan på bussen eller spårvagnen. Under rusningstrafik tas på- och avstigning på blodigt allvar, här gäller det att lämna moralen hemma om man vill lyckas säkra en plats på spårvagnen.

3:ans spårvagn genom ljuva livet och ljuva Göteborg. Tänk på vad du missar när du stirrar ner i mobilen, tänk på vad du medvetet väljer att avskärma dig från. Kanske har viljan att stänga ute omvärlden ökat under denna text, eller så har insynen i 3:ans resa fått dig att springa ut i farstun på språng mot närmsta hållplats för att själv upptäcka värdet i en spårvagnsresa. Oavsett vilket av ovanstående som passar in på dig, har ingenting förändrats, 3:an åker med jämna mellanrum genom stadsdelarna och blir en självklar del av många göteborgares vardag.